Vaktbackar, Hoburgen & Fyren

Efter en rejäl lunch på Körsbärsgården låter vi bilen stå på parkeringen och går upp på grusvägen mittemot, upp mot Vaktbackars naturreservat.

Den solgula våradonisen blommar bara i maj, och nu är det mest grått och kargt i reservatet. Eftersom det är mulet väljer vi att inte trixa oss upp på högsta punkten för att se utsikten över hela Storsudret, utan vi följer vägen som går rakt igenom. Men sen inser vi att vägen leder in till ett stenbrott, så vi får avvika och gå söderut längs stenvasten tills vi hittar ett ställe att klättra över på och ta oss till en annan väg.

Vi kommer in på en farbar väg och tar oss sen ut till en mystisk ruin på en klintkant, men inser där att det är någon som gjort en egen installation. Stenar finns det gott om, och skylten kanske är skrotad från Gullstainen längre ner i backen.

Vi fortsätter västerut mot naturreservatet Husrygg, och plötsligt tittar solen fram! Men det är bara tillfälligt och det är snart mestadels mulet igen. Det gråvita ljuset ger en dämpad färgton till omgivningen, men det är fascinerande och vackert oavsett.

Vi går söderut, och då vi kommer till Hallbjäns väljer vi att svänga in på grusvägen för att gå ett par-trehundra meter upp i backen och titta på naturminnet Gullstainen.

Info-skylten vid stenen berättar att:

"Stenen är rätt stor, noterar Linné, och den kan inte ha kommit hit med mänsklig kraft i alla fall.

Den består av: ... röd spat, såsom en Ålandssten, emellan vilkas tärningar lyste ett svårt skimmer, som här och där, varest solen verkat, glänsande av guld, skriver han. Solen, som stadigt baddade på denna stenens södra sida, gjorde honom helt mör, att han frätte sig själv, och att av dess nedfallna grus låg liksom en ätteplats omkring honom, besynnerligen från södra sidan...

Stenen kallas därför Självfrätstenen.

Vi går sedan nerför backen igen och fortsätter söderut på Husryggs-klinten. Uppe vid det gamla värnet har man en fin utsikt över kusten.

Ett par kilometer senare är vi framme vid Hoburgsgubben.

Vi fortsätter sen vidare söderut, förbi inhägnade installationer och fågelskådare med kikare.

Vi går ända ner till udden Rivet och mistluren som hör till Hoburgens fyr.

På klapperstenstranden finns det mycket intressant.

Vi lämnar klapperstenen då vi rundat Rivet och går in på de gröna strandängarna längs Revviken.

En dryg kilometer senare svänger vi inåt land för att ta oss upp till Hoburg fyr.

Fyren tändes den 1 oktober 1846 och den elektrifierades drygt hundra år senare (1951), enligt fyrwikin. Så här års är fyren stängd för besökare så vi rundar den och går vidare norrut för att ta oss tillbaka till bilen.

Längs vägen (längs alla vägar!) finns det stengärden, eller vastar som det kallas här på Sudret. Det måste vara tusentals ton sten i alla dessa vastar, och vi roar oss med att försöka lista ut om det finns mer sten i vastarna längs de gotländska vägarna och ägorna än det finns i den stora pyramiden i Egypten.

Efter ytterligare ett par kilometer är vi tillbaka där vi startade. En lång tur, en skön tur och vi har varit ute hela dagen - nu är det tillbaka till stugan för After Walk, dusch, kvällsmatlagning och sen snark!

/Anna, 20 september 2020

Läs mer om hela veckans vandringar på Sudret.

Om vår tur

13 km vandring längs skogs-/grusvägar & stigar.