S:t Olavsleden Gotland: S:t Olofsholm - Kalvskogshajd

Vid sjutiden är det dags att gå upp, då är det för ljust och varmt i tältet för att sova vidare. Det är en stilla morgon, och vi har stranden helt för oss själva.

Ett morgondopp väcker både kropp och själ, och sedan är det dags för frukost. Det tar ungefär två timmar att bada, fixa frukost, packa ihop tält och ryggsäck, så klockan nio ger vi oss upp på kullen till S:t Olofs kapell och starten på S:t Olavsleden på Gotland.

Vi skriver våra namn och dagens datum i kapellets gästbok.

Vi ger oss av, nordost nerför kullen och svänger sedan nordväst in i Sajgs naturreservat. Leden är markerade med stolpar och skyltar i röd färg och en kors-/kringla-symbol.

Vi går genom skog och gamla kalkbrott.

Skogsvägen är skuggad och lättvandrad, sen gör leden en slinga ut på den soliga, steniga stranden och vi går genom det gamla kalkbrottet, numera Hide Kulturbrott. Här brukar det vara både bluesmusik och teater, men i sommar är det öde.

Efter kalkbrottet kommer vi till Solgrinde camping, som låter oss fylla på våra vattenflaskor från deras pump. Tack!

Vi svänger västerut och går genom den luftiga, gräsiga tallskogen i Hide och vidare genom stug-kvarteren. Hide verkar ha bevarat mycket av sin sommarstugecharm, inga 200 kvadrats "stugor" med pool och parabol vad vi kan se från vägen i alla fall.

Vi stöter på någon enstaka bil i Hide, men då leden fortsätter på skogsvägen västerut är vi helt ensamma i några kilometer.

Vi kommer ut mot Stora Hammars och den asfalterade länsväg 675, där leden och vi svänger norrut mot Vägume. Länsväg 675 är smal men inte särskilt trafikerad och det går att stanna till och fotografera intressanta objekt man stöter på längs vägen.

Vid Vägume svänger vi västerut in på länsväg 674 som också är smal men betydligt mer trafikerad. Hastighetsgränsen är 70 km/h och de flesta bilister är omtänksamma och håller ett brett avstånd till oss då de kör förbi, men det finns ju alltid de där som inte riktigt kan vänta...

Den där bilisten som absolut måste klämma sig in mellan oss och traktorn som hunnit ifatt oss - det blev två snabba steg åt sidan ut i spenaten för min del. Hade du verkligen så bråttom att det var värt att riskera att köra på en fotgängare?

Eller den där bilisten som bestämmer sig för att stanna till på vägen strax framför oss på högersidan för att cabba ner just där. Till skillnad från traktoromkörardåren inser bilen som kommer mot oss att det inte finns plats att klämma sig mellan och stannar, så det skapas köer bakåt där, och total gridlock då det blir kö bakåt även bakom nercabbardåren.

Jag har inget emot att kliva åt sidan för att släppa förbi, men ett steg åt sidan här är detsamma som ett steg ut i det okända. Är här ett dike gömt i denna blomfyllda växtlighet längs vägen? Salmbärsbuskage? Andra växter med riv- eller bränn-egenskaper?

Vi korsar länsväg 147 och fortsätter vidare västerut på länsväg 674. Efter nästan fem kilometer på asfalt, varav tre med livet som insats, hittar vi ett schysst ställe att vila på en stund.

Det är förvisso inte skugga utan fullt solsken men det är skönt att sätta sig på den varma stenen och vila benen och dricka sisådär två liter vatten. Det är riktigt varmt idag och fläktar nästan ingenting.

Efter pausen fortsätter vi längs länsväg 674 ungefär en halv kilometer innan vi svänger söderut in på grusvägen mot Slites återvinningscentral.

Vi ska avverka nästan tre kilometer dammig gotländsk kalkgrusväg. Det är turligt nog mycket lite trafik och de få bilar som passerar oss gör det mycket långsamt för att minimera molnen av kalkdamm som rivs upp.

Vi korsar länsväg 664 och fortsätter rakt fram till länsväg 657 som vi följer söderut ett par hundra meter. Här avviker vi från leden och svänger in österut på skogsvägen som tar oss till Cementas hängbro.

Jag lyckas ta mig över hängbron utan att svimma och trilla ner, trots makens elaka påhitt att gå ut på bron innan jag kommit över helt och därmed få den att svaja helt okontrollerat! Jag ger honom det onda ögat och han backar tillbaka så jag kan få ner hjärtat från halsgropen, andas normalt och avancera de sista metrarna till fast mark under fötterna.

Efter den våghalsiga hängbropassagen sitter det bra med lunch på Klints Krog på Slite Golfklubb. Vi kommer dit vid halv två-tiden efter att ha gått drygt sjutton kilometer på 4,5 timme och vi är rejält hungriga nu.

Fish and chips, Stafvaost-burgare och varsin bit morotskaka med kaffe blir det. Gott!

Efter en lång lunchpaus fyller vi våra vattenflaskor, går iväg norrut och följer pilgrimsleden igen då den svänger västerut in på grusvägen norr om golfbanan.

Grusvägen leder fram till det vidsträckta område med skog, myr, alvar och hällar som omfattar bland annat Orghagar och Hejnum hällar, och vi går in på den skogsväg som ska ta oss genom detta de nästkommande sju kilometrarna.

Här träffar vi på två picknickare som vi växlar några ord med, och vi blir omcyklade av först en och sen en annan cyklist en bit in. Nästa gång vi träffar på någon på leden kommer att vara först i morgon bitti. Det är definitivt inte någon trängsel här.

Solen står högt på himlen och träden ger ingen skugga. Enstaka moln ger en viss skuggighet då och då. Det fläktar så gott som ingenting här inne i skogen. Nu är det verkligen läge att plocka fram mitt solparasoll!

Det är relativt grönt i skogen eftersom det ändå regnat en del på senaste tiden.

Vi stannar ofta och dricker vatten, men hettan börjar få oss att krokna.

I området finns en hel del gröna hus som man inte får fotografera, men vi ser att en av dessa byggnader har en bred lastbrygga på skuggsidan! Vi går dit, hoppar upp på lastbryggan, dricker en massa vatten och äter salta snacks. Sen lägger vi oss platt på rygg med benen i högläge och tittar på himlen ett tag. Kan vara så att det blundas en och annan minut också...

Stärkta av vila och vätska och fika fortsätter vi ut mot länsväg 650 mot Hejnum. Här uppstår det lite förvirring, kartan över ledens sträckning visar att leden ska avvika från länsväg 650 och sedan gå ungefär parallellt med vägen söderut, men vi hittar inte var vi ska ta av, och ledmarkörerna fortsätter oförtrutet längs vägen. Så vi följer ledmarkörerna i verkligheten och vägen fram till Hejnum kyrka, ett par kilometer på asfalt.

Hejnum kyrka har lummiga fina träd som ger en skön skugga så vi tar ännu en vilopaus här. Vi fyller på våra vattenflaskor igen och kör huvet under vattenkranen för att svalka av och skölja bort svett och damm.

Klockan är kvart i sex, det är nästan nio timmar sedan vi startade från S:t Olofsholm och vi har gått drygt 29 kilometer - hade vi varit riktigt listiga skulle vi slagit upp tältet här, på det mjuka gräset under de fina träden öster om kyrkogården och haft en lugn skön kväll med utsikt över åkrarna. Men vi tänker att vi ska tälta i skogspartiet mellan Hejnum och Lokrume, så vi går vidare.

I Hejnum socken ändrar landskapet karaktär - vi har gått genom skogar, ängar och hästhagar, över hällmarker och alvar, men här i Hejnum tar odlingar och åkrar vid.

Vi överger dock odlingslandskapet ganska snart igen, då leden svänger söderut vid Mallgårds och sedan nordväst igen upp på vad som enligt Lantmäteriets karta kallas Kalvskogshajd.

Här håller vi att på gå helt åt skogen... Ledmarkörernas stolpar lutar lite hit och dit, och en stolpe vid möllan har en pil som pekar lite snett iväg från den skogsväg vi går på. Och se på f-n, det finns en stolpe en bra bit in, snett framför möllan också - och faktiskt en antydan till stig dit.

Rätt ut i bushen går stigen. Mycket enkel att missa. Men när vi väl sett den och förstår att leden går här håller vi ordentlig utkik efter och ser många fler ledstolpar. Vi kommer till en stätta som sett sina bättre dagar - den gungar rejält när man går över och vissa av stegen är rätt så murkna. Var försiktig!

Vi kommer ut på en "riktig" skogsväg igen som leder västerut, över hällar och alvar där det är omöjligt att slå ner tältpinnar, genom skog där det inte finns tillräckligt fri, plan yta för att få plats med tältet, och ut på häll och alvar igen.

Vi börjar bli trötta och missmodiga och funderar på om vi kommer att behöva gå hela vägen till Lokrume kyrka för att hitta en ok tältplats. Men då kommer vi ut på ett gammalt kalhygge, där det finns ett fint, avplanat område med torrt gräs på jord strax intill skogsvägen - förmodligen en tidigare timmerupplagsplats.

Tack för det, säger vi, och slår upp tältet här.

Klockan är åtta, vi har vandrat sen klockan nio i morse och gått 33 kilometer på mestadels hårda grusvägar och ännu hårdare asfaltvägar genom det gotländska landskapet i 25-gradig värme. Vi är ganska trötta men inte särskilt hungriga så vi plockar ihop en enkel kvällsmåltid av vad vi har i ryggsäckarna - wraps av tortillas, jalapeño-mjukost och ätfärdig bulgurmix, med varsitt synnerligen tilltufsat Snickers som efterrätt. Detta kulinariska mästerverk avnjutes med gyllene bubbel - en av flaskorna med lemonad från Barlingbo som vi släpat med oss sedan lunch.

Vi sitter ute i gräset tills solen försvinner bakom trädtopparna vid nio-tiden, sen kryper vi in i tältet för att sova. Jag tror att jag ska slockna direkt, men även ikväll har jag svårt att somna. Det är ganska varmt eftersom vi inte har haft någon skugga på tältet, och det är många konstiga ljud i natten för en stadsbo som mig. Vi hör inga båtmotorer men även andra ljud driver långt om natten då allt annat är tyst.

Surrande, studsande flugor, fångade mellan inner- och yttertältet.

En hund skäller då och då, ett kraxande, avhugget skall.

Motorljud från varvande fyrhjulingar, motorcyklar och bilar från den sporadiska trafiken på någon av de omgivande vägarna kilometervis bort.

Ett surrande, klapprande ljud från vad vi tror är en nattskärra (det är det, bekräftar vi senare mha Wikipedia). Faktiskt häftigt att höra, kan inte minnas när (om) jag hörde det sist.

Då! Galopperande hovtramp alldeles nära tältet! "Häst!", säger jag. "Rådjur", säger maken. Han har förmodligen rätt. Men de kommer inte igen och risken att bli nedtrampad av en skenade rådjurshjord är förmodligen ganska liten.

Snarkningar.

Någonstans bland alla dessa omgivande ljud somnar även jag.

/Anna & Peter, 18 juli 2020

• Dag 1: Till S:t Olavsleden Gotland
• Dag 3: Kalvskogshajd - Visby Domkyrka
• Visby domkyrka – Solberga Kloster

Om vår tur

Vandring 33 km längs S:t Olavsleden Gotland. Långa sträckor på asfalt, i övrigt skogsvägar. Vattentag vid Klints golfbana, Hejnum kyrka. Hela leden är 63 km lång.

Obs att det kommit en digital karta med en ny alternativ dragning in i Visby sen vi gick denna tur.